FÖRORD

 

Utan döden vore inga sånger

 

När vi föds till den här världen gör vi det vanligtvis med ett skrik. Kanske av smärta då lungorna fylls av luft för första gången; att andas eller inte andas. Kanske av förändringens chock, kylan, det okända, livet i ett annat forum. Av längtan tillbaka; att inte andas. Att än mer vilja framåt; andas, andas. Kanske av konflikten.

När Peter Ekberg Peltz´s album Döden Ger Liv föds för lyssnaren sker det däremot med ett skratt. Ett barns bubblande kluckskratt, kanske det ljuvligaste ljudet i universum. Skrattet ger mig bilden av en fjäril som förlöses ur sin puppa, Fjäriln Vingad. Puppan, den källa varifrån vi alla kommer, Vila vid Denna Källa. Fjärilen omvandlas till röst, poetisk och suggestiv, som varsamt tar oss med på en resa i fyra akter med ändhållplats ånyo Vid Denna Källa. Källan, dit vi alla återvänder. Vi föds och vi dör ur och i samma källa. Det är vad det här albumet berättar för mig.

Hur ska man förstå det som inte går ihop men ändå är samma sak? Att livet och döden inte är motsatspar, att det senare inte kommer och rycker bort det förra. Fast det samtidigt är just så. Döden tar sina steg samtidigt med Livet, är dess drivkraft. På samma sätt som Tiden, är den bara där och allt vi kan göra är att hitta strategier att förhålla oss till den. Och Livet, det vill säga det levande livet, blir möjligt i det spänningsfält som uppstår inom oss då vi förhåller oss till denna ”fasliga björn”. Och där föds sångerna.

Att kunna ta emot det vi vet kommer tas ifrån oss är förenat med mycket smärta. Ingen av oss kan förstå vad döden riktigt är. Det går ju inte att tänka att vi inte finns, för då vi tänker den tanken är vi någon som tänker, och då finns vi. Förnekar vi dödes existens kan vi inte leva i ro, vårt inre hamnar i någon slags manisk kramp. Men har vi döden ständigt i blickfånget kan vi inte heller leva. Att veta - utan att förstå - och inte veta samtidigt, det är vad vi behöver klara av. Och de olika sätt på vilket vi gör det får vi ta del av på detta album, en musikalisk beskrivning av livet som produkt av förhållningssättet till en omöjlig ekvation.  

Om albumets första akt målar upp ovan beskrivna utgångspunkt för livet kan man säga att de övriga beskriver människans navigerande i spänningsfältet. Vi får följa hennes oscillerande rörelse mellan alltför närsynt umgänge med dödens stumma ofrånkomlighet till flyktens eufori. För det vi vet men inte förstår kan bli för tungt ibland. Men all glädje är inte flykt! Det är som om det finns en försoningens glädje, en glädje gjord av sammet, den som har en tämjd björn lufsandes vid sin sida.

Att våga ta emot det vi ska förlora, att våga ta emot för att vi ska förlora. Allting har sin tid och Är Jag Född Så Vill Jag Leva. Allting har sin tid och nu är det Ja. Om den här musiken är någonting så är den ett Ja. Den vemodiga rösten har hela tiden glimten i sitt öga. Den lyckas samtidighet och ur det svåra porlar en bäck av liv och fjärilar.

Träd fram du nattens gud, du som mildrar. I naturen är livet och döden ett och detsamma. Där är källan i vilken de möts och förenas. Där är tonerna.

​

​

----

​

 FÖRORD

 

Utan döden vore inga sånger

 

När vi föds till den här världen gör vi det vanligtvis med ett skrik.

Kanske av smärta då lungorna fylls av luft för första gången; att andas eller inte andas.

Kanske av förändringens chock, kylan, det okända, livet i ett annat forum.   

Av längtan tillbaka; att inte andas. Att än mer vilja framåt; andas, andas. Kanske av konflikten.

När Peter Ekberg Pelz album Döden Ger Liv föds för lyssnaren sker det däremot med ett skratt.

Ett barns bubblande kluckskratt, kanske det ljuvligaste ljudet i universum.

Skrattet ger mig bilden av en fjäril som förlöses ur sin puppa, Fjäriln Vingad.

Puppan, den källa varifrån vi alla kommer, Vila vid Denna Källa.

Fjärilen omvandlas till röst, poetisk och suggestiv, som varsamt tar oss med på en resa

i fyra akter med ändhållplats ånyo Vid Denna Källa. Källan, dit vi alla återvänder.

Vi föds och vi dör ur och i samma källa. Det är vad det här albumet berättar för mig.

Hur ska man förstå det som inte går ihop men ändå är samma sak?

Att livet och döden inte är motsatspar, att det senare inte kommer och rycker bort det förra.

Fast det samtidigt är just så. Döden tar sina steg samtidigt med Livet, är dess drivkraft.

På samma sätt som Tiden, är den bara där

och allt vi kan göra är att hitta strategier att förhålla oss till den.

Och Livet, det vill säga det levande livet, blir möjligt i det spänningsfält som uppstår inom oss

då vi förhåller oss till denna ”fasliga björn”. Och där föds sångerna.

Att kunna ta emot det vi vet kommer tas ifrån oss är förenat med mycket smärta.

Ingen av oss kan förstå vad döden riktigt är.

Det går ju inte att tänka att vi inte finns, för då vi tänker den tanken är vi någon som tänker,

och då finns vi.  (Eller?)

Förnekar vi dödens existens kan vi inte leva i ro, vårt inre hamnar i någon slags manisk kramp.

Men har vi döden ständigt i blickfånget kan vi inte heller leva.

Att veta - utan att förstå - och inte veta samtidigt, det är vad vi behöver klara av.

Och de olika sätt på vilket vi gör det får vi ta del av på detta album,

en musikalisk beskrivning av livet som produkt av förhållningssättet till en omöjlig ekvation. 

Om albumets första akt målar upp ovan beskrivna utgångspunkt för livet

kan man säga att de övriga beskriver människans navigerande i spänningsfältet.

Vi får följa hennes oscillerande rörelse mellan alltför närsynt umgänge

med dödens stumma ofrånkomlighet till flyktens eufori.

För det vi vet men inte förstår kan bli för tungt ibland. Men all glädje är inte flykt!

Det är som om det finns en försoningens glädje, en glädje gjord av sammet,

den som har en tämjd björn lufsandes vid sin sida.

Att våga ta emot det vi ska förlora, att våga ta emot för att vi ska förlora.

Allting har sin tid och Är Jag Född Så Vill Jag Leva.

Allting har sin tid och nu är det Ja.

Om den här musiken är någonting så är den ett Ja.

Den vemodiga rösten har hela tiden glimten i sitt öga.

Den lyckas samtidighet och ur det svåra porlar en bäck av liv och fjärilar.

Träd fram du nattens gud, du som mildrar.

I naturen är livet och döden ett och detsamma.

Där är källan i vilken de möts och förenas. Där är tonerna.